Varför det är så svårt att överblicka, förstå och effektivt kritisera det som sker, medan det sker.
Emil Andersson, fotograf.
Foto: Emil Andersson
Nästan allt landskap, oavsett om det är i en urban eller lantlig kontext, är politiskt och ideologiskt format av olika grupper, individer, kulturer, tankesätt och dessutom från olika tider, genom historien fram till idag. Även det som är orört är det nästan uteslutande till följd av ett aktivt val. En myriad av agenter gör sitt bästa för att påverka landskapet till att utföra eller generera det de önskar. Det kan handla om allt från att utvinna naturresurser, till att attrahera den kreativa klassen. Landskap är både det vi ser på och det vi befinner oss i. De påverkar oss både som de fysiska platser där vi verkar, där de ger oss möjligheter och utgör hinder, och som symbol och representation för tankesätt och idéer.
Ett landskap är alltså aldrig neutralt, men trots det upplevs landskapet sällan som den konstruktion det är, där många mer eller mindre starka krafter utövar påverkan. En anledning till detta vill jag hävda är smygande normalisering (på engelska Shifting baseline syndrome). Smygande normalisering uppstår på grund av att vi lätt bedömer vad vi anser är normalt efter hur långt tillbaka vi själva kan minnas. Det påverkas både av att äldre generationer går bort och därmed inte kan vittna om tidigare epoker, och av att minnet hos den enskilda individen inte är helt tillförlitligt. Detta gör att individer och grupper ofta ändrar uppfattning om vad som är normalt, naturligt och rätt, utan att själva märka det.
I landskapet har vi ganska lätt för att lägga märke till enskilda situationer, speciellt när de är akuta och håller på att ske, men smygande normalisering gör att till och med omdebatterade ingrepp efter sådär ett decennium tenderar att ha försvunnit från vår radar. Det är viktigt att påpeka att detta på intet sätt gör det omöjligt att se igenom landskapet, poängen är att det kräver en aktiv insats. Det kan handla om allt från att kritiskt granska sina egna minnen, att faktiskt ta reda på hur det varit tidigare eller att ägna tid och energi åt att titta på de miljöer vi vanligtvis bara passerar. Vi skulle överlag absolut kunna göra mer, men att på det här sättet aktivt granska alla miljöer är självklart inte hanterbart. Resultatet är därför att den sammansatthet och komplexitet som finns i landskapet ofta osynligörs. Detta gör att vi upplever de flesta av dessa landskap och platser som icke-platser, de blir helt enkelt platser vi bara passerar utan att göras medvetna om.
Detta har konsekvenser för vår mentala bild av världen. I boken Thinking, fast and slow beskriver Daniel Kahneman hur vi bedömer episoder av våra liv. För vårt upplevande jag, det som lever i nuet, består en episod i livet av en serie av stunder som alla har ett värde. Det fungerar enkelt uttryckt så att har vi en bra dag, känns det bra, har vi en dålig dag, känns det dåligt. Har vi flest bra dagar, känns det över lag bra. Det kan te sig naturligt att detta skulle vara vad som ligger till grund för våra evalueringar av episoder, men han fortsätter med att visa på hur vår hjärna inte representerar episoder i vårt liv på detta statistiska sätt. Vårt ihågkommande jag, som hjälper oss att skapa mentala bilder av områden, gör istället om episoden till en historia, en berättelse i vilken episoden som helhet representeras av några få tydliga tillfällen, framför allt början, de mest intensiva ögonblicken och slutet. Annan information sållas automatiskt bort.
I boken pratar Kahneman om hur vi evaluerar ett område i tid. Han har jämfört hur nöjda eller lyckliga människor är för stunden, med hur de sedan evaluerar perioden efteråt. Lycka är relativt mätbart och en liknande undersökning av människors upplevelse och förståelse av landskap skulle nog vara svårare att genomföra, men det är intressant att applicera hans slutsatser på detta fält, då han ger oss en beskrivning av hur vår hjärna behandlar information när den skapar en bild av ett område. Vårt ihågkommande jag, som ligger till grund för de berättelser som tillsammans utgör vår världsbild, tar så länge det överlämnas åt sig själv bara notis till de detaljer som tydligast sticker ut i minnet och skapar med dessa en historia. Eftersom normaliseringen osynligör komplexiteten i landskapet och får stora delar av landskapet att inte verka speciellt viktigt, och vårt ihågkommande jag bara tar i beaktning det som sticker ut tydligast, betyder det att många parametrar helt enkelt inte tas med när vi skapar en mental bild av ett område. Vi får därför en skev världsbild som inte överensstämmer med den faktiska påverkan vi utsätts för av landskapet. Det skapas en diskrepans mellan vår upplevelse och vår förståelse av världen.
Detta är i sig inte ett nytt problem, men har i och med den ökade komplexiteten som globaliseringen bidragit med fått en alltmer växande betydelse för vår förståelse av samhället. Globaliseringen har helt enkelt skapat en situation där det blivit svårare att överblicka samhällets styrande krafter. Samtidigt påverkas vårt fysiska förhållande till landskapet av effektiva transporter som motorvägar, flyg och snabba tåg. De är bra på att isolera oss från de platser vi passerar och berövar oss därför den direkta, fysiska erfarenheten av geografi, kontext och därmed historia. På grund av dem ser vi nästan uteslutande ytterst få och relativt lika delar av världen, i huvudsak olika finanscentrum eller historiska centrum, som är platser som uppfyller ungefär samma funktion i det globala systemet oavsett var vi än befinner oss. Detta gör att det material vi använder för att bygga upp vår världsbild blir fattigare och mer fragmenterat. Resultatet blir att vi får en fragmenterad förståelse av världen, en värld i vilken allt hänger ihop, men inget längre verkar göra det.
Fotografierna som följer artikeln är del av ett pågående projekt som tar sig an landskapet i vad som tidigare kallades Västeuropa. De visades på avgångsutställningen för bachelor, Kunstakademiet i Oslo, 2015.