Tekst: Aron Sandell, stipendiat i Samfunnsgeografi, UiO

Går det verkligen att utläsa en mer eller mindre universell framtidsutveckling ur en specifik teknologisk tendens eller innovation?

Och vad finns det för faror med att basera visioner om en bättre framtid på just ny teknologi? I denna text vill jag visa på hur vi kan ta hjälp från ett kanske något oväntat håll för att reflektera kring dessa frågor: nämligen från debatter som pågick inom den radikala politiska vänstern i Italien under det tidiga 1960-talet.

Den store framtidsutställningen

Den amerikansk-kanadensiska Sci-Fi-författaren William Gibson (han som kanske är mest känd för att ha myntat begreppet ’cyberspace’) är ofta omtalad för att ha sagt att ”framtiden är redan här, den är bara ojämn i sin utbredning.”(1) Under de senaste åren har jag vid flera tillfällen stött på detta citat i samband med i olika konferenser och utställningar om framtidens städer. Inte sällan har presentatörer på dessa konferenser hänvisat till Gibsons beskrivning av framtidens ojämna existens i vår samtid som en del i att försöka övertyga oss åhörare om att någon mer eller mindre experimentell teknologisk lösning som just då visas upp på framtidskonferensens scen utgör basen för en positiv framtidsutveckling som snart kommer att breda ut sig över världen. Men går det verkligen att se framtidens städer genom att titta i en smart soptunna?

Som en del av ett samfunnsgeografiskt doktorgradsprojekt om så kallad ’smart urbanism’ i London, så har jag under det senaste tre åren bedrivit fältarbete på ett stort antal evenemang och platser som alla utgett sig för att visa upp och demonstrera olika aspekter av framtiden. Jag har besökt framtidsfester, framtidskatapulter och framtidsutställningar; deltagit i framtidskonferenser och framtidsworkshops; lyssnat på otaliga presentationer och diskussioner om både framtidens lyktstolpar och framtidens arbetsmarknad; och umgåtts med allt från robotar, entreprenörer och ingenjörer, till kommunarbetare och andra offentliganställda som precis som jag har känt en nyfikenhet inför dessa annonserade framtider och vad man kan lära sig om hur de kommer vara att leva i.

Om jag skall sammanfatta vad dessa framtidsevenemang försökt lära mig om framtidens städer, så är det att de allt mer kommer definieras och domineras av nya digitala teknologier. Om det så handlar om artificiell intelligens, automatisering, blockchain, tingens internet, smart infrastruktur eller virtuell verklighet, så är det (om man skall tro de många presentatörerna jag lyssnat på) denna typ av teknologiska framsteg som kommer att forma framtidens stadsliv. Även om det ibland framstått som oklart hur mycket teknisk förståelse vissa av presentatörerna har haft om hur exempelvis artificiell intelligens faktiskt fungerar, så har denna ibland bristande detaljkunskap kompenserats av en smittande optimism kring dessa nya teknologiers (påstådda) förmåga att radikalt förändra och förbättra livet för världens snabbt växande urbana befolkning.

Framtids-kancellerande processer

Kanske är detta budskap inte så förvånande. För vid sidan om dessa teknologioptimistiska framtidsvisioner så talas det ofta samtidigt om hur framtiden på andra plan redan är både intecknad och avskriven. Två århundraden av fossildriven kapitalism har enligt en enad forskarkår hyperladdat planetens klimatsystem med stigande temperaturer under lång tid, oavsett vad kommande generationer tar sig för (med svåröverskådliga men troligtvis katastrofala konsekvenser som följd).(2)

Vidare pekar många på hur vårt dominerande ekonomiska system – som karaktäriseras av allt större grad av finansialisering och hyperspekulation – redan har köpt, sålt och belånat den överskådliga framtiden baserat på ett antagande om att framtiden i all väsentlighet kommer att karaktäriseras av en fortsättning av ekonomisk tillväxt och ”business as usual.”(3) Och slutligen lever vi i och med en global politisk-ideologisk maktordning som (fortsatt) insisterar på att det inte finns några alternativ till den nu rådande marknadsliberala ordningen, även i en tid när det blir allt mer uppenbart att denna ordning håller på att gå upp i sömmarna.(4)

Även om dessa framtids-kancellerande processer för detta mesta utgjort ett dovt bakgrundsmuller som hörts men sällan diskuteras innanför framtidsevenemangens väggar, så utgör de ändå en viktigt del i att förstå ett allt större samhälleligt fokus på teknologi som framtidsbärare. För det är som att det enda kvarvarande området som kan erbjuda hopp om en framtid som är möjlig att påverka och inte bara genomleva, är just teknologins område. Från nya teknologiska innovationer som 3D-skrivare och kryptovaluter så extrapoleras idag i hela visioner om framtida städer och samhällen där mer eller mindre alla problem och potentiella intressekonflikter som karaktäriserar vår samtid har funnit sig en lösning.

Den radikala teknologioptimismens paradoxser

I sammanhanget är det viktigt att påpeka att dagens teknologioptimism inte är begränsad till att omfatta de som konstruerar och säljer teknologiska lösningar, eller det som menar att ny teknologi skapar möjligheter för en fortsättning på nuvarande samhällsordning. Även för de som önskar en mer radikal samhällstransformation i ljuset av ovan nämnda miljö- och samhällskriser, så spelar ny teknologi en allt viktigare roll i formuleringen av politiska program och alternativa framtidsvisioner. Under min tid på fältarbete i London var det särskilt två böcker – Inventing the Future: Postcapitalism and a World Without Work(5) av Nick Srnicek och Alex Williams; och PostCapitalism: A Guide to Our Future(6) av Paul Mason – som fick genomslag i den politiska debatten.

Huvudproblemet som identifieras av dessa författare är ett ekonomiskt system (kapitalism) som håller tillbaka vad som ses som inneboende möjligheter i dagens nya digitala teknologier för att skapa samhällen och städer som inte längre karaktäriseras av materiella begränsningar och sociala orättvisor. Innehållet i dessa visioner – som ofta samlas under begreppet postkapitalism – kan kanske enklast sammanfattas med hjälp av namnet på ett populärt vänster-politiska Facebook-konto: “Fully Automated Luxury Gay Space Communism.” För genom att accelerera utveckling av exempelvis automatisering och artificiell intelligens, så menar författare som Mason och Srnicek & Williams att vi snart kan nå ett samhälle med både större frihet (från exempelvis behovet av att arbeta) och större materiellt välstånd, och därmed återuppfinna framtiden som ett landskap fullt av möjligheter och hopp.

“Samtidigt så är basen för deras postkapitalistiska vision samma teknologiska utveckling och innovationer som förespråkas även av deras politiska motståndare. ”

Så vilken framtid representerar egentligen dagens teknologiska utveckling? Och vems framtid är det egentligen som beskrivs i dessa visioner?

Operaismo om ’kaptalistiskt bruk av maskiner’

Som ett sätt att komplicera och ifrågasätta denna allt vanligare visionen om ny teknologi som basen för framtida utopiska samhällsmodeller, så vill jag i denna text vända mig till den intellektuella traditionen känd som Operaismo (som kan översättas till arbetarism eller engelskans «workerism»), en tradition som växte fram bland aktivister och vänster-intellektuella i efterkrigstidens Italien (som vid denna tiden karaktäriserades av djupgående omvälvningar i form av snabb industrialisering, syd-nord migration och stora klassklyftor).(7)

En av de första viktiga teoretiska bidragen från denna tradition var nämligen en kritik av politiska framtidsvisioner baserade på ny teknologi utvecklad av två av Operaismos tidiga förgrundsfigurer: Raniero Panzieri, redaktör för traditionens första tidsskrift Quaderni Rossi, och sociologen Romano Alquati, en av medgrundarna till denna tidskrift.(8)

I en essä med titeln «Kaptalistiskt bruk av maskiner», publicerad i det första numret av Quaderni Rossi som kom i 1961, så utmanade Panzieri den instrumentella och objektiva förståelsen av teknologi som var gängse inom den Marxistisk-Leninistiska traditionen vid denna tidpunkt.(9) För många anhängare av denna tradition så framstod teknologi helt enkelt som ett neutralt och apolitiskt verktyg, som de facto kunde brukas och komma till bättre användning under ett kommunistiskt system (ett tankesätt inte helt olikt det som karaktäriserar dagens postkapitalister).(10)

“I motsats till denna objektifierande tendens, så argumenterade Panzieri för att de sociala relationerna som enligt den marxistiska traditionen definierar kapitalismen, inte utgör ett separat lager som enkelt kan skalas bort från teknologi och ersättas med en annan samhällsorganisation”

(som exempelvis kommunism). Istället så menade han att produktionssystemets sociala relationer (den antagonistiska relationen mellan kapitalet och arbetarna) existerade också inom teknologin.(11) Teknologi användes, menade Panzieri, inte bara som en del av en kapitalistisk produktionsprocess, men utformades för att förbättra och förstärka just denna process.

Panzieri var också kritisk till de som presenterade teknologisk utveckling som en objektiv och extern kraft, och menade att den snarare behövde förstås som en process som till stor del formades av den antagonistiska relationen inneboende i kapitalet (som exempel kan vi tänka oss hur automatisering inte bara fungerar som en produktionseffektiviserande åtgärd, men också som ett viktigt verktyg för att begränsa arbetares möjligheter till att kräva bättre villkor). Vad Panzieri artikulerade i denna viktiga essä var alltså a) att teknologins materialitet är av betydelse just eftersom den både formas av och formar klassrelationer; och b) att en objektifierande och instrumentell förståelse av teknologi som ett neutralt verktyg fungerar som en effektiv ideologi för att dölja detta faktum.

Fabriken och samhället

Även om Panizieris teknologikritik så småningom kom att leva en relativt marginell tillvaro inom Operaismo, så var det särskilt en tidig studie av Panizeris kollega Romano Alquati som i viktiga delar kom att både substantiera och bygga vidare på Panzieris insikter.

I ett senare nummer av Quaderni Rossi, som också utkom under 1961, så skrev Alquati en artikel med titeln «Organisk komposition av Kapital och Arbetskraft vid Olivetti» baserad på extensiv forskning som han bedrivit tillsammans med arbetarna vid Olivettis fabrik i Ivrea utanför Turin.(12) Den nya Ivrea-fabriken var vid denna tiden en av de mest avancerade produktionsanläggningarna i hela Italien och Alquati var intresserad av att förstå vilka konsekvenser som de nya formerna för att organisera arbete som utvecklats vid Ivrea-fabriken hade för arbetarnas situation.

I sin studie så fokuserade Alquati särskilt på fabrikens nya produktionslinje, och särskilt dess löpande band. Alquati argumenterade för att denna produktionslinjen signalerade framväxten av nya former av automatisering så väl som nya mekanismer för att kontrollera och koordinera arbete. Särskilt intressant var att Olivettifabriken var baserad på en cybernetisk modell som innebar ett ökat fokus på informationsflöden som resulterade nya möjligheter till att övervaka, planera och optimera produktionsprocessen.(13) Det intressanta med denna nya modell, menade Alquati, var att den inte bara var viktig för omorganisationen av produktionsflöden inom fabriken, men att den också utgjorde en mall för inkorporera och koordinera allt större delar av samhället utanför fabrikens väggar som en del av denna produktionsprocess.

I ett remarkabelt avsnitt om Olivettifabrikens nya produktionsteknologi så förutser Alquati det som vi i dag skulle beskriva som globala produktionskedjor och «just-in-time» produktion:

Utrustningen är av större betydelse än vad den först framstår som för de som beskådar den. Det är den som länkar arbetsstationerna, kopplar ihop dem som faser i en produktionsprocess, och länkar dem i en global cykel i vilket varje jobb blir en del. De integrerar operationer på ett mekaniskt sätt, och koordinerar dem i rum och tid som en del av en totalitet samman med de andra produktionsmoment (till exempel, det löpande bandet för komponenter från de olika verkstäderna där de tillverkats) och har en konstant rytm som uttrycker, med sin regelbundenhet, a hel serie av förutbestämda steg… olika kvantiteter, olika typer, i olika förutbestämda moment. Utrustningen uttrycker allt detta redan. Den inkapslar redan neo-kapitalismens globala logik, automatisering, decentralisering, delegerad planering, företags-vid planering etc. och ett system med dess marknader och «kvalitativa» konsumentprodukter. Utrustningen i produktionslinjen, snarare än förmannen, har som roll att organisera arbetet enligt denna logik.(14)

Mer än att bara vara en teknologi för att kontrollera fabriksarbetarna, så menade alltså Alquati att produktionslinjen vid Olivettifabriken i Ivrea manifesterade en centraliserad modell som tillät allt större integration och koordinering av rad olika processer och flöden i den omgivande regionen, inklusive olika typer av service- och hantverks-arbeten så som transport, småskalig verkstadsproduktion och lantbruk. Alla dessa olika moment blev allt mer funktioner inom en enhetlig produktionscykel koordinerad av produktionslinjen i fabriken. Konsekvens av detta, menade Alquati, var att fabriken inte längre kunde förstås som en enhet separat från resten av samhället, och att den följaktligen fick en allt större roll i att organisera arbeta inte bara inom men också på tvärs av både sektorala och geografiska avstånd.

“Genom sin studie kom Alquati att utveckla insikter kring de relationella, differentierade och rumsliga dimensionerna av teknologisk utveckling, som än idag kan användas för att problematisera en allt för instrumentell och tendentiell syn på teknologisk utveckling som en framtidsskapande kraft.(15) ”

Av särskilt intresse är Alquatis betoning på vikten av att förstå relationerna mellan teknologins blödande framkant, som Olivettifabriken i detta fallet representerade, och den större helhet i vilken denna fabrik existerade och producerade.

Alquatis poäng var att medans det var av största vikt att förstå de senaste och mest avancerade teknologiska formerna, så var det lika viktigt att inte reifieria dessa tendenser som möjliga att förstå enbart som diskreta och enskilda fenomen som existerade avskilda från det omgivande samhället. Forskarens roll, menade Alquati, var att just övervinna sådan «blind empirism»(16) genom att placera framväxten av denna hypermoderna produktionsteknologi i ett större sammanhang. I sin studie kopplade således Alquati samman Olivettifabriken inte bara med nya former av outsourcing av produktion till små firmor i den kringliggande regionen i norra Italien, men också med de våldsamma koloniala relationerna som vid just denna tiden tydliggjordes särskilt av kampen för dekolonialisering i Algeriet. Alquati pekade här på hur vinsterna från koloniala förhållanden var en viktig del i att finansiera utvecklingen av högteknologiska former för produktion, som exempelvis den nya Olivettifabriken, och att denna utveckling i sin tur ledde till nya former av exploatering av den kolonialiserade delen av världen på både arbetskraft och råvaror (idag utgörs dessa råvaror exempelvis av det många mineraler som behövs för att producera avancerad digital teknologi). Vad Olivettistudien visar är med andra ord att exempel på ett politiskt-ekonomiskt system där de mest avancerade formerna av teknologisk utveckling och de råaste formerna av utnyttjande samexisterar och spelas ut mot varandra.

Styrkan i Alquatis analys ligger i att han visar på hur den hypermoderna fabrikens produktivitet är ett resultat av dess kapacitet att omkonfigurera ett komplext nätverk av relationer vilket den är beroende av (snarare än enbart baserad i någon teknologisk effektivisering i sig själv), där den specifika teknologiska innovationen förstås som relationellt sammankopplad med ett omgivande samhälle som den både formar och formas av. Följaktligen så är det därför naivt att förvänta sig att denna teknologi i sig själv skulle kunna approprieras och utan problem tas i bruk för byggandet av ett radikalt annorlunda samhälle. Slutsatsen var ett tidigt exempel på tanken om hur en samhällelig transformation varken kan reduceras till ett socio-politiskt eller teknologiskt projekt, men uppenbarligen måste omfatta båda områdena samtidigt.

Hva så, med Gibsons hypotese?

Som avslutning vill jag återvända till det citat som inledde denna essä. För i ljuset av Panzieris och Alquatis teknologikritik är det möjligt att peka på hur ett stort problem med den förståelse av förändring som frambringas med hjälp av Gibsons citat (och som lägger grunden för mycket av dagens teknologioptimistiska stadsvisioner), är att den får oss att tänka på teknologisk och social utveckling som en teleologisk och singulär process.

Enligt denna modell så representerar en eller flera teknologiska innovationer en framtid som för tillfället är exklusivt tillgänglig för ett fåtal, men som så småningom kommer att realiseras i större skala, och därmed göras tillgänglig även för resten av världen. Omvänt dras enligt denna modell också snabbt slutsatser kring exempelvis primitiva produktionsprocesser och osäkra arbetsförhållanden som uttryck för en dåtid som fortsatt lever kvar i vissa stadsdelar, regioner och världsdelar.

“Här skapas i förlängningen en föreställning om städer som isolerade öar som färdas utmed en linjär historisk-teknologisk tidslinje från primitiva till hypermoderna och smarta.”

Här menar jag återigen att något av detta det viktigaste som vi kan lära oss av Panzieri och Alquati finns: nämligen att fokusera på just relationerna mellan det som framställs som den mest av avancerade teknologiska utvecklingen och det omgivande samhället (inklusive de processer som framstår som allra minst avancerade), och därmed bygga en förståelse av hur olika platser och städer i viktiga delar formas av både historiska och samtida relationer till varandra. För vad är det egentligen som säger att utbredd arbetslöshet, smutsig utvinning av sällsynta mineraler, och enorma skräphögar av teknologiskrot inte lika mycket är ett exempel på en framtid som redan är här som de högteknologiska papperskorgar och självkörande bilar som demonstreras på framtidskonferenserna– bara att även denna framtid än så länge är (och med största sannolikhet kommer fortsätta vara) ojämn i sin utbredning.

Denne artikkelen ble opprinnelig publisert i papirmagasinet +Kote 11: Fremtiden, som kom ut i fjor.

Referenser

1. det råder viss oklarhet kring var citatet verkligen är hämtat ifrån från början, men en verifierad källa är en intervju med Gibson från 30 November 1999 i programmet Talk of the Nation i amerikanska NPR.

2. Malm, Andreas. 2017. The Progress of This Storm. London Verso.

3. Se exempelvis Lazzarato, Maurizio. 2015. Governing by Debt (J. D. Jordan, Trans.). South Pasadena, CA: Semiotext.

4. Se Fisher, M. 2009. Capitalist realism: Is there no alternative? Winchester, UK; Washington [D.C.]: Zero Books

5. Srnicek, N. & Williams, A. 2015. Inventing the Future. London: Verso

6. Mason, Paul. 2015 PostCapitalism: A Guide to Our Future. Allen Lane

7. För översikt av denna intellektuella tradition se Wright, Steve. 2002. Storming Heaven. London: Pluto Press.

8. Se Wright, Steve. 2002. Op. cit.

9. Med instrumentell så menas här en förståelse av teknologi som ett neutralt verktyg som är undergivet människans vilja och intentioner.

10. Lenin beskrev exempelvis kommunism som sovjetiskt styre + elektrifiering av hela landet.

11. Panzieri, R. 1961. The Capitalist Use of Machinery: Marx Versus the 'Objectivists, in Slater, P. (Ed.). 1980. Outlines of a critique of technology. London: Atlantic Highlands: Ink Links ; Humanities Press

12. Alquati, R. 1961. Organic Composition of Capital and Labor-Power at Olivetti. I Viewpoint Magazine. 2013. https://www.viewpointmag.com/2013/09/27/organic-composition-of-capital-and-labor-power-at-olivetti-1961/

13. Pasquinelli, Matteo. 2015. Italian Operaismo and the Information Machine, Theory, Culture & Society Vol. 32 Issue. 3

14. Alquati. 1961. Op. cit.

15. En relationell förståelse tar sin utgångspunkt i relationerna och samverkan mellan olika fenomen som centrala. Exempelvis kan man peka på omöjligheten av att förstå vad en stad är utan att se på den som en nod i ett vägnät.

16. Empirisme, en forståelse av verden och vitenskapssyn som reducerer verden til hva som kan observeres.